Poststationen i Sankt Anna
I 105 år hade skärgårdssocknen sin egen post. Den låg i ett hus på sexton kvadratmeter vid Lindesfjärden.
En socken av öar och vatten
Sankt Anna skärgård breder ut sig utanför Östergötlands kust, sydost om Söderköping. Mellan skogsklädda öar, skyddade vikar och kala skär har människor färdats och levt i generationer, och länge var vattnet den självklara vägen.
För breven var vägen lång. Posten kom till socknen som gångpost från Börrum, och ännu 1890 bara två gånger i veckan. Socknen bad då om en tredje tur, men fick nej.
En poststation öppnar
Den 1 januari 1875 öppnade poststationen i Sankt Anna. Föreståndare blev handlanden Axel Gustaf Ekberg, med ett årsarvode på 100 kronor, det lägsta som betalades till någon av de nya föreståndarna i trakten. Stationen lydde under postkontoret i Söderköping.
Det första året tog stationen in 130 kronor, varav 114 kronor för vanliga frimärken. Det var inte mycket, och snart började poststyrelsen fundera på om stationen alls skulle få vara kvar.
Socknen säger nej
Hösten 1877 föreslogs att tretton poststationer i Östergötland skulle dras in, Sankt Anna bland dem. Gångposten från Börrum skulle ersättas med lantbrevbäring. Den 31 mars 1878 samlades socknen till extra kommunalstämma och svarade:
”Som det för Sankt Anna vidsträckta skärgård är av största vikt att inom socknen finnes poststation så hemställes, att härvarande station måtte få fortfarande äga bestånd.”
Stämman medgav att stationen, ”såsom varande avlägset vid Tjärholm”, inte använts mycket av socknens större gårdar, men två av dem lovade att i fortsättningen hämta sin post där. Ekberg erbjöd sig att sänka sitt arvode till hälften, 50 kronor. Det räckte. I november 1878 skrev han på ett nytt kontrakt, och poststationen var räddad.
Sexton kvadratmeter
Ekberg efterträddes 1907 av handlanden Gustaf Hugo Bäckman, och från den 1 april 1908 av inspektor Fredrik Carlsson. Samma år byggdes ett litet posthus vid Lindesfjärden, bara sexton kvadratmeter stort.
I verkligheten var det inte Fredrik Carlsson som skötte posten, utan hans dotter Mariana Carlsson, på faderns ansvar. När han dog i februari 1921 tog hon över kontraktet i eget namn. Hon stannade i tjänst till och med april 1951, i över fyrtio år.
Berta och det minsta posthuset
När Mariana slutade 1951 blev Berta Eklund föreståndare. Själv berättar hon att hon började på posten redan 1940. I det lilla huset skulle Berta, en lantbrevbärare och kunderna samsas, och om somrarna fick kunderna snällt ställa sig på kö på soffan utanför.
År 1974 skrev Berta till personaltidningen PS att det minsta posthuset inte alls låg i Holm utanför Halmstad, som tidningen nyss skrivit, utan vid Lindesfjärden i Sankt Anna. Notisen fick rubriken ”Sankt Anna har det minsta posthuset!” Nästa år, påpekade hon, skulle posten i Sankt Anna fylla hundra år.
I mars 1972 fick Berta veta att poststationen planerades att läggas ned. Den gjordes om till postställe och fick finnas kvar, men bara så länge Berta stannade. Poststället stängde den 30 augusti 1980, när Berta gick i pension, och efter 105 år var det slut med posten i Sankt Anna. Därefter var Sankt Anna bara en ortsadress, och posten kom från Söderköping.
- 1875Poststationen öppnar
- 1878Socknen räddar stationen
- 1908Posthuset byggs
- 1921Mariana tar över
- 1951Berta blir föreståndare
- 1980Sista dagen, 30 augusti
Årtalen bygger på Erik Lindgrens posthistoriska skrift, utgiven av Postmuseum. Att Berta började 1940 är hennes egen uppgift i filmen nedan.
Hör Berta berätta
Berta Eklund berättar om posthuset, om människorna som arbetade där och om brevbäraren Fransén, som gick från Lagnö med tunga läderväskor. Som liten flicka mötte hon honom i skogen vid Målmabergen, blev rädd och gömde sig.
Berta var min mormor, och hennes minnen ger en personlig inblick i en tid då posten var en självklar del av livet i skärgården.
Filmen är uppladdad av Sunefilm. Se filmen på YouTube.